När man är uppe såhär tidigt och ute, kan man nästan få för sej att man inte är i stan. I Kronobergsparken sjöng bofinkarna och solen sken och hunden och jag var alldeles ensamma. Plötsligt drabbades hon av vårglädje och började rulla sej i något. Jag stod och lyssnade på henne och funderade på om jag skulle ropa nej. Jag visste ju inte om hon rullade sej i nåt äckligt, men risken fanns ju, hon är ju nybadad, men jag hade inte hjärta att avbryta denna glädje och så ville jag inte störa tystnaden med ett hårt nej. När hon hade rullat sej klart och kom svansande till mej som stod och väntade kände jag försiktigt på henne. Man vet ju aldrig om man ska få handen full av nån äcklig geggamoja, ni som har hund vet ju vilka saker dom kan rulla sej i, men hon var ren och fin och luktade bara nytt gräs. tänk, att bli så lycklig över det nya gräset att man måste slänga sej i det och gnugga hela kroppen full med doften.

Det gick ju bra förstås, det gör det ju jämt när jag har bekymrat mej mycket. Ja, själva mötet vet jag inte så mycket om om jag ska vara ärlig. Ju äldre jag blir desto svårare får jag för byråkratiska. Jag känner mej instängd i språket och efter ett tag förstår jag ingenting av det som säjs. Men allt runt omkring gick bra, vi satt ute och åt på södermalms torg och tjejen vi träffade om boliviaprojektet betedde sej som om alla hennes besökare hade ledarhund, Så jag oroade mej i onödan som vanligt...

nu sitter jag på en kall bänk vid karlbergskanalen. Det märks att det har blivit vår, massor av folk. Kul!

Jo, i morgon ska vi ju på möte för att kanske få fortsätta med vårt boliviaprojekt. Då vore det ju bra att få koncentrera sej på det, men vad gör jag...Jag bekymrar mej för helt fel saker. Innan mötet börjar ska vi träffas på slussen och äta lunch. Bekymmer nummer ett: Vi kommer inte att bli insläppta nånstans på grund av min ledarhund. som ni redan vet har resturangägare rätt att diskriminera personer med ledarhund. Jag får alltså en klump i magen och tänker att då blr det obehagligt även för dom andra som är med och krångligt och så är det mitt fel... Bekymmer nummer två är själva mötet, tänk om ledarhunden inte får vara där, då blir det tjafs och vi kanske gör ett dåligt intryck och...Men visst är det förjävligt ändå, att min ledarhund som ger mej så mycket frihet och lycka att det känns som om jag har vingar, ska orsaka såhär mycket oro bara för att vårt samhälle är så otillgängligt och stängt för människor med ledarhund. Visst är det knäppt att jag, som har hittt världens bästa hjälpmedel ska tänka att det är jag som är besvärlig och krånglig. varför kan inte vårt samhälle vara så öppet och tillgängligt för alla att jag kan få använda detta hjälpmedel som ger mej vingar lch lycka, och hur ska jag kunna koncentrera mej på det arbete jag ska göra när det är såhär

Ja, vissa dagar, som i dag t ex, vaknar jag och är förbannad. Nej, det är inte pms eller så, utan bara ändå. Det känns som om det sprakar om mej, alla varningslampor är på rött, KOM INTE HIT! Ändå tycks andra människor inte se dom. Nej dom är snälla och hjälpsamma och trevliga allt vad dom orkar och vad får dom för det. Det är sånna här dagar som jag säjer elaka saker till vilt främmande människor och ännu elakare till sånna som jag känner. All energi går åt till att vara snäll mot hunden. en gång, t ex, för många årsen, innan jag hade ledarhund, var det en sån dag. På morgonen på väg till jobbet trasslaede jag naturligtvis in mej i ett byggnadsarbete. En av killarna som jobbade där hjälpte mej ut ur härvan av staket och plan och gropar och fan vet allt... Försenad och sur kom jag till jobbet och där satt en jobbarkompis:"jag såg dej från bussen sofia, praktiskt att se dåligt i bland va, du fick ju gå arm i arm med världens snyggaste kille"Och i stället för att skoja tillbaks fräste jag: Ja, du kanske vill byta...Eller hur, jävligt taskigt mot någon som bara är snäll och skojar lite på morgonkvisten...Nu har jag ju friår och kan va i princip hur sur som helst, ingen bryr sej om det, Men jag hoppas ändå att jag ska vakna och inte vara arg i morgon...

Nu är påsken slut och jesus har uppstått igen, vilken tur! Själv har jag varit äckligt social hela helgen, mest med släkten.I morgon ska jag till ett av mina jobb och berätta om boliviaprojektet och visa film.Min Inneboende ska antagligen flytta i slutet av månaden och det ska bli skönt att få ta lägenheten i besittning igen. Just nu ligger allt i högar och väntar på sen...Nu ska ajg gå och lägga mej och läsa klart "låt den rätte komma in", så får vi se om jag kan sova sen och vad jag i så fall drömmer... ... ...

det känns som om jag snart ska børja jobba, fastän det är en hel sommar kvar. Jag tittar efter nya jobb, men jag vet inte...