Saker jag är rädd för:våran justitsieminister,echelon,sopspionerskatteve
rketstora fåglarväktarepoliserfönsterkuvär

var ska jag vara...Det här blir krångligt, hur ska jag göra när jag åker buss... Jag måste sitta där fram, eftersom jag behöver en handikappplats till mej och min ledarhund, jag får inte sitta där om jag vill prata i min mobil, men jag vill prata i min mobil och jag måste vara där man inte får det. Vad skäll jag kommer att få!!! Hjälp! och i en del vagnar kan det vara mobilförbud lite var som helst, och min hund ser i och för sej bra, men kan inte läsa. Det räcker väl med att folk bråkar om att vi ibland hamnar på hundförbudsplatser, Jag skulle ju kunna skita i alla dessa regler om det inte var för att jag tycker så illa om att folk skäller på mejJag är riktigt, riktigt trött på vårt samhälle som vill dela upp folk i grupper: funktionshindade där, barn där, pensionärer där, invandrare där, unga vuxna, övre medelåldern... Pinsamt. Jag vet förresten ingen människa som bara är en sort och det är ju tur...

och vad ska jag göra på mitt friår då? Ja, det frågar nästan alla och dom blir jätteförvånade, nästan arga en del, när jag säjer att jag inte ska göra något särskilt, fast det ska jag ju, jag ska läsa, skriva och spela och försöka bli social igen. Det känns som om jag mest har sovit när jag inte har jobbat och jag har inte orkat vara särskilt trevlig... Men det där sista, att vara trevlig, det måste jag nog öva mej på. I dag, t ex, har jag varit på barnkalas och varit otrevlig mot värdinnan... dom där bromsarna jag hade förut, dom är liksom borta, jag säjer helt enkelt vad jag tänker och det måste man ju inte göra jämt...Hittills har jag i alla fall mest ägnat mej åt att städa och göra i ordning för min inneboende som kommer snart.

Hundägarna på kungsholmen, dom vet att dom inte ska störa mej och min ledarhund när vi möts och det vanligaste sättet som dom försöker att inte störa på är att låtsas att dom inte finns. Det är inget bra sätt kan jag berätta. Det brukar gå till såhär:dom ser mej och ledarhunden och tänker, oj, nu ska vi inte störa, sen drar dom sin motvilliga hund åt sidan, eller ännu värre, om vi möts i parken, in i en buske. Man kan höra hur hunden kanar på sina klor. Sen står dom där i busken och inte finns. Det är bara det att min hund kan se, det är därför hon är en så förträfflig ledarhund och hon tycker att det ser jättekonstigt ut när en människa och en hund står och smyger på oss i en buske. Då händer det här:Min hund saktar in, blir osäker och okoncentrerad, jag förstår att något är fel, men jag vet inte riktigt vad, och så blir jag också osäker och då blir min hund ännu osäkerare. Det är en väldigt otäck känsla att veta att det förmodligen finns någon i närheten, men att inte veta var människan är...Allt det här kan man undvika genom att ge sej tillkänna: att säja,Hej, jag har en hund, t ex.Jag har haft min ledarhund i fem år och jag har försökt en massa olika knep för att få folk att sluta gömma sej för oss, den snälla pedagogiska varianten, den griniga elaka varianten, insändare i vårt kungsholmen m.m Just nu kör jag med att säja hej till busken där jag tror att det står nån, det känns förstås lite pinsamt, men jag blir mindre sur själv i alla fall...

Så, nu har jag en blogg, vet inte riktigt vad jag ska göra med den, men det är kul att testa. Lite läskigt, svårt att veta hur privat jag vill vara...