När man är uppe såhär tidigt och ute, kan man nästan få för sej att man inte är i stan. I Kronobergsparken sjöng bofinkarna och solen sken och hunden och jag var alldeles ensamma. Plötsligt drabbades hon av vårglädje och började rulla sej i något. Jag stod och lyssnade på henne och funderade på om jag skulle ropa nej. Jag visste ju inte om hon rullade sej i nåt äckligt, men risken fanns ju, hon är ju nybadad, men jag hade inte hjärta att avbryta denna glädje och så ville jag inte störa tystnaden med ett hårt nej. När hon hade rullat sej klart och kom svansande till mej som stod och väntade kände jag försiktigt på henne. Man vet ju aldrig om man ska få handen full av nån äcklig geggamoja, ni som har hund vet ju vilka saker dom kan rulla sej i, men hon var ren och fin och luktade bara nytt gräs. tänk, att bli så lycklig över det nya gräset att man måste slänga sej i det och gnugga hela kroppen full med doften.