Ja, nu har jag pratat med min uppdragsgivare för jobbet i morgon, och det blev jag ju inte klokare av, bara sur faktiskt. det var synd. den här personen får leta vikarie nån annanstans i fortsättningen. jag får väl helt enkelt improvisera...

I fredags var jag på södra fot igen. Jättekul och ännu mer folk än vanligt. När jag gick därifrån vid 22-tiden stod folk fortfarnde och väntade på sittplats. Det enda tråkiga var att vi fick sjunga så lite själva och jag, som är yrkesskadad, ville ju hoppa upp på scenen och leda allsången själv. Jag skulle kunna göra det bättre, det vet jag. Ja, jag höll mej i skinnet i alla fall, och jag träffade en gammal vän, som jag inte har sett på evigheter, båda mina kompisar som var med, träffade också gamla vänner. När vi gick hem, hunden och jag, vi orkade inte ens vänta på stefan sundström, så kände jag mej så himla lycklig för att jag hade varit där och för att jag har en så fantastisk ledarhund, som tillsammans med mej navigerar genom skogen och till tunnelbanan. På tåget satt en full man och frågade hur hunden kan hitta till rätt adress, och fastän det bara är delvis sant, påstod jag att det är jag som hittar och inte hon. När han hade frågat mej samma sak för tredje gången sa han att jag väl inte behövde vara så agresiv. Det är inte så lätt ska jag säja, det är klart att jag blir förbannad när jag hör att han inte tror mej. Hur skulle jag, som är blind kunna veta var jag är. Jag tänkte att om han frågar mej en gång till hur hunden kan hitta, så säjer jag att hon har telepatisk kontakt med eniro. I alla fall, lyckokänslan sitter fortfarande i... I morgon ska jag göra ett jobb åt en kompis, nån sorts synskadeinformatörsjobb för personal inom sl och jag har ingen aning om vad det går ut på, och jag hittar inte dit heller. Det ska bli spännande...