vissa dagar, som den här t ex, är jag övertygad om att jag har blivit osynlig, min hund också. På bussen ser ingen att vi kommer, ingen flyttar sej så att det ska bli lättare att ta sej fram, eller ännu värre, folk sätter sej på mej, jo det har faktiskt hänt. Och nu när vi var ute på sista kvällsturen var det två mään som bara gick rakt på oss. Sannolikheten för att det ska vara så många blindamänniskor ute och gå samtidigt är trots allt ganskaliten, så jag lutar åt att ja g har blivit osynlig helt enkelt. Hoppas att det har gått över tills i morogn...