Hundägarna på kungsholmen, dom vet att dom inte ska störa mej och min ledarhund när vi möts och det vanligaste sättet som dom försöker att inte störa på är att låtsas att dom inte finns. Det är inget bra sätt kan jag berätta. Det brukar gå till såhär:dom ser mej och ledarhunden och tänker, oj, nu ska vi inte störa, sen drar dom sin motvilliga hund åt sidan, eller ännu värre, om vi möts i parken, in i en buske. Man kan höra hur hunden kanar på sina klor. Sen står dom där i busken och inte finns. Det är bara det att min hund kan se, det är därför hon är en så förträfflig ledarhund och hon tycker att det ser jättekonstigt ut när en människa och en hund står och smyger på oss i en buske. Då händer det här:Min hund saktar in, blir osäker och okoncentrerad, jag förstår att något är fel, men jag vet inte riktigt vad, och så blir jag också osäker och då blir min hund ännu osäkerare. Det är en väldigt otäck känsla att veta att det förmodligen finns någon i närheten, men att inte veta var människan är...Allt det här kan man undvika genom att ge sej tillkänna: att säja,Hej, jag har en hund, t ex.Jag har haft min ledarhund i fem år och jag har försökt en massa olika knep för att få folk att sluta gömma sej för oss, den snälla pedagogiska varianten, den griniga elaka varianten, insändare i vårt kungsholmen m.m Just nu kör jag med att säja hej till busken där jag tror att det står nån, det känns förstås lite pinsamt, men jag blir mindre sur själv i alla fall...

Så, nu har jag en blogg, vet inte riktigt vad jag ska göra med den, men det är kul att testa. Lite läskigt, svårt att veta hur privat jag vill vara...